Malin

Det är söndag och klockan är 22.35, jippi! Varje söndagskväll är jag deppig. Kan inte riktigt förstå varför det är söndagskvällar som får mig att känna så här. Det skulle lika gärna vara på fredagar då helgångesten dyker fram, men icket.

I fredags då jag skulle sova dök en massa tankar upp om mig och livet.
Jag har kommit fram till att jag har vuxit, jag, Malin har vuxit inombords. Fråga mig inte hur det gick till, för det vet jag inte. Saker som jag tog åt mig av förr skiter jag i nu. Just nu känner jag bara att jag är jag. Jag ser saker från mitt perspektiv och inte från andras. Det känns helt underbart.

Däremot är min rädsla för att bli sårad fortfarande lika stor. Vågar inte släppa in någon i mitt liv. Säger jag för mycket blir jag så förvandlas min sårbarhet till ilska. Jag säger dumma saker, jag sårar andra för att själv inte riskera att bli sårad. Jag hatar det! Får hoppas att det förändras bara över en natt eller så.

Klockan är nu 23.21, jag är inte snabb.

Lyssnar på långsamma tragiska låtar. Vill bara gråta ut, för vad vet jag inte.

Jag vet inte för vem jag lever, men jag lever ändå.
Kanske är det för ljuset i tunneln eller kanske, bara för mig själv.